you are the peanut to my butter - life
Jag har ångest! Och det är just vad det här inlägget ska handla om. FET ÅNGEST!
82 dagar kvar som au pair. Det är blandade känslor upp till månen och tillbaka. Att lämna ett liv när man har två, hur gör man det? Bara sådär? Jag vill inte. Att få ett mail från en ny au pair som är intresserad av MIN familj och som min familj är intresserad av gör inte saken bättre. Ville helst bara svara: låt mig och min familj va! Men så blev inte fallet. Jag skrev hur bra familjen är. Att hon kommer få ett fartfyllt år om hon väljer min familj och New York. För det är så mina 9 månader har varit. Ja, jag firade ju 9 månader här i staterna i veckan. BLÄ! Ångest igen! Men är det inte lite sjukt? Att nu skriver den nya au pairen till mig... Hon ska få mitt rum. Min säng. Mitt badrum. Min soffa. Mitt allt i den här familjen. Hon ska till och med få bli bra kompis med Sherry. Ångest! Nu helt plötsligt är jag den som varit här längst i New York. Jag som ska veta allt. Som ska ta hand om alla nya. PUNKT. Att lämna Sherry kommer inte vara det lättaste. Hon är en utav dem som har gjort mitt år värdefullt här borta. Tack. Ångest igen. 82 dagar? Vad ska jag hinna på dem dagarna? Jo. Halloween nästa helg. Spendera massa tid med Julia och Lovisa innan dem åker hem till Sverige i mitten av november. Sedan kommer pappa och Eric i cirka 10 dagar. Och när dem åkt hem är det månad 12. December. Då ska det hinnas med att utnyttja New York till fullo. Lucia. Julmarknader. Shopping. Spendera tid med familjen. Träffa alla dem nya tjejerna. Planera roadtrippen in i det sista. Börja packa, både för roadtrippen och hemfärden. ÅNGEST. Vet ni hur lite tid det är? 82 dagar. Ge mig en rak höger någon! För när jag väl firat ett hejdundrandes nyår här borta så har jag två veckor på mig att packa ihop allt, gosa med barnen, ha några svenska snyggingar på besök och ta farväl av mitt liv. Kors i taket. Ångest. Det är nog bara förnamnet på detta inlägget.
______________________________________________________________________________________
Satte ihop en ny klädställning, den andra gick sönder.
WALLA!
Denna hänger vid min säng. Nu är det bara 78 dagar kvar tills
jag får krama henne igen!
Stenen fick jag av mamma när jag åkte hit. Och björnen skickade
Evelina tillsammans med brevet.
82 dagar kvar som au pair. Det är blandade känslor upp till månen och tillbaka. Att lämna ett liv när man har två, hur gör man det? Bara sådär? Jag vill inte. Att få ett mail från en ny au pair som är intresserad av MIN familj och som min familj är intresserad av gör inte saken bättre. Ville helst bara svara: låt mig och min familj va! Men så blev inte fallet. Jag skrev hur bra familjen är. Att hon kommer få ett fartfyllt år om hon väljer min familj och New York. För det är så mina 9 månader har varit. Ja, jag firade ju 9 månader här i staterna i veckan. BLÄ! Ångest igen! Men är det inte lite sjukt? Att nu skriver den nya au pairen till mig... Hon ska få mitt rum. Min säng. Mitt badrum. Min soffa. Mitt allt i den här familjen. Hon ska till och med få bli bra kompis med Sherry. Ångest! Nu helt plötsligt är jag den som varit här längst i New York. Jag som ska veta allt. Som ska ta hand om alla nya. PUNKT. Att lämna Sherry kommer inte vara det lättaste. Hon är en utav dem som har gjort mitt år värdefullt här borta. Tack. Ångest igen. 82 dagar? Vad ska jag hinna på dem dagarna? Jo. Halloween nästa helg. Spendera massa tid med Julia och Lovisa innan dem åker hem till Sverige i mitten av november. Sedan kommer pappa och Eric i cirka 10 dagar. Och när dem åkt hem är det månad 12. December. Då ska det hinnas med att utnyttja New York till fullo. Lucia. Julmarknader. Shopping. Spendera tid med familjen. Träffa alla dem nya tjejerna. Planera roadtrippen in i det sista. Börja packa, både för roadtrippen och hemfärden. ÅNGEST. Vet ni hur lite tid det är? 82 dagar. Ge mig en rak höger någon! För när jag väl firat ett hejdundrandes nyår här borta så har jag två veckor på mig att packa ihop allt, gosa med barnen, ha några svenska snyggingar på besök och ta farväl av mitt liv. Kors i taket. Ångest. Det är nog bara förnamnet på detta inlägget.
______________________________________________________________________________________
Satte ihop en ny klädställning, den andra gick sönder.
WALLA!
Denna hänger vid min säng. Nu är det bara 78 dagar kvar tills
jag får krama henne igen!
Stenen fick jag av mamma när jag åkte hit. Och björnen skickade
Evelina tillsammans med brevet.
Kommentarer
Trackback
