Matilda Nilsson

Varför har jag den här rubriken tros? Jo. Jag har nog aldrig varit såhär ensam sen jag kom hit. Elin, Ida och Charlotte har åkt hem. Lovisa och Mathilda har åkt iväg på sin sista resemånad. Den andra Ida har åkt till Wasinghton under helgen. Lovisa nummer två åker till Orlando imorgon. Och Julia kommer inte hem förrän lördag kväll. Förhoppningsvis, om inte den där jäkla stormen kommer hit och förstör hela New York. Jag är rädd för stormen. Har aldrig varit med om sådant innan. Jag är ledsen för att inte en enda själ av mitt fiskgäng är hemma. Jag får ont i magen av att snart har en månad gått och då är Lovisa och Mathilda tillbaka i Sverige. Jag får huvudvärk av att tänka på att dem som ska lämna New York här näst är Julia och Lovisa. Sen är nästan hela fiskgänget borta. Självklart finns det andra bra vänner här borta. MEN det kommer a l d r i g bli samma sak igen. Aldrig. Och det är nu jag börjat inse att livet är för kort för att slösas bort. Varje dag räknas. Lev livet, för det går banne mig aldrig i repris. Tusan! Jag är rädd! För jag åker ju snart hem..

Detta är inte hemlängtan. Detta är förståelse av att livet inte fortsätter i samma spår hela livet. Inte detta året i alla fall. Men jag är superlycklig att jag träffat alla dessa underbara brudar här borta! Galet lycklig!

_____________________________________________________________________________________



blondare tjej!